För att hittas

Ibland önskar jag att jorden var platt så att du, i ditt letande, skulle finna världens ände och återvända till mig.

Inför snön.

Till och med Guldlock hittar rätt till slut. Med sådana förhoppningar vistas vi, hon och jag. Med sådana böner till Gudar som precis hittats, men som alltid funnits.
Annat som alltid funnits är hon.

Vi brukar diskutera slutet, slutet på allt ont och allt gott. När det är särskilt kallt, när värmen rymmer, när känslor bryter igenom en barrikad av avslagenhet i ett land som bara inneburit smärta, avslöjar hennes röst mer än beräknat.

Ord slår mot en tunn luft, ord som förklarar en längtan mot slutet, en befrielse från nuet.
Förr vågade inte känslor ta sig nära henne, ett krig hon alltid vann.
Nuet innebär förluster, en bruten front, en arme utplånad. Hon har förlorat påstår hon.

Av alla de ting som för ett ögonblick verkar vettiga, vågar jag bara påstå en uppfattning vara sann;

Aldrig behöver hon egentligen min ammunition, aldrig skall jag vara sen med att erbjuda den.

Angående Dresden

Klä er vackert flickor, för pojkar ser dom också.
Bete er pojkar, akta flickors känslor.
Med drömmar i högsta hugg och nöjen som sköldar
ropar de slagorden;

Vi ska alla dö den romantiska döden.

Inglasade fyrkanter, byggda av onda herrar.
Ångest som försvinner vid lunchtid och tidig fredag.
Medan ljuset verkar, finns de i mörkret, medan tiden tickar, kämpar de emot
Innerst inne ekar orden;

Vi ska alla dö den korporativa döden.

Med en fru från katalog och gräs av plast,
med förslutningsbar lunch och konserverad kärlek.
Ibland en blick åt det som skulle varit, alltid ett uppvaknande om det som blev.
Nu inser han;

Vi ska alla dö den drömlösa döden.

Nu har vi brutit oss loss, du och jag. Synat bluffen, med för dåliga kort.
Poesi och fina ord är bra tidsfördriv, inget rår på oss ändå.
Varken snyft eller gråt, ändå är vi sorgsna.
Inga skratt eller leende, trots att du är min lycka.

Vi ska dö den tystaste döden.

Jag välkomnar dig till landet där idéer spricker i sömmarna, helt uppfyllda av försiktighetsåtgärder.
--------------------------------

Det har gått många år och dagar sedan senast hon såg gränsens karga uppsyn. Ett grått landskap som separerar drömmar från verklighetens intetsägande. En postering står tom, hon funderar på om soldaten begett sig hemåt för att ingen gick förbi här längre, eller för att vägarna och träden varnat honom. Varnat honom för tystnaden och ödsligheten.
En soldat som lämnat gränsen åt sitt öde, ett dåligt tecken.


Jag vet vad du bär på, käreste, jag vet hur det tynger. Jag har arbetat ett liv för att du ska få uppleva väder, slitit en evighet för att du ska få räkna tid. När ditt hjärta slog sina dunkla och sorgna slag, ett hjärta som tidigt fick känna saker ingen ska behöva känna, såg du inte mina misslyckanden. Att blunda är alltid enklast, jag vet. Själv har jag varit blind ett liv.

Jag har hört att det finns en postering som varje kväll skriker ut sin sorg över sin förlorade soldat. Kanske ska jag ge mig av mot dess sällskap och kanske denna gång, kan jag täcka väggarna med glädje och skyarna med sol, för Gudarna ska veta att jag är trött på regn. Vad är dessutom en gräns utan en vakt, vem är jag att förneka landet den stoltheten?



Farväl säkerhet, goddag välsignelse.

Herren, ge mig ett tecken.

Jag är sjuk. Frossa som övergick till feber och allmän trötthet. En vanlig bondförkylning hoppas jag, så att jag kan återgå till livet snarast möjligt.
Men nu var det inte det jag skulle diskutera, utan något helt annat. När jag blir såhär dålig, blir jag religiös. Märkligt, jag vet, men så är fallet. Jag har flera teorier om hur detta kan komma sig.

1. Vid förkylning blir man kanske lite mer inom sig själv, man vill veta hur man mår helt enkelt. Denna eftertanke, som tillfälligt haltar vardagens snabba kickar, leder till en lägntan om en mer långvarig kick. Om inte religion är en fantastiskt långvarig kick, vet jag inte vad som är det. Förkylning provocerar en till att fundera på både det ena och det andra, samt att bli livrädd.
Det är inte kul att bli sjuk, man har ingen egentlig kontroll på situationen. Då är Gud en mäktig allierad som tar en genom sjukdomens biologiska fars.

2. Feberhallucinationer. Ibland kan ens drömmar, vid feber, verka mycket livliga och vivida.
Kanske håller detta i sig vid vaket tillstånd, och leder till en och annan förvirring gentemot vad som är verkligt och inte.
Har man då Gud i bakhuvudet som en figur man inte riktigt bestämt sig för, var man vill ha honom; i drömmarnas förtrollade hjärncentrum eller i verklighetens kalla och ödsliga, av det sunda förnuftet skapade, hjärncentrum kan det lätt bli fel.

3. Religionen ligger någonstans djupt rotad i mig. En förkylning är ett utmärkt tillfälle till att komma med sådana här utsvängningar utan att tas på alltför stort allvar. Något som icke är att förakta.


Dessa är som sagt bara teorier. Hade jag inte nöjt mig med ytliga och icke intellektuella tankebanor för tillfället, hade jag kanske kunnat reflektera ännu mer och djupare i något som kan verka totalt ointressant och banalt för en eventuell läsare.



I testify that there is no god but God, and I testify that Muhammad is the messenger of God (Allah).

Our father which art in heaven, hollowed be thy name. Thy kingdom come, thy will be done, in earth as it is in Heaven.

I'm miserable up here without you.

Jag är här inte för att du ska läsa, utan för att jag ska skriva. Behandla därför texten som sådan, act accordingly helt enkelt.

Flera saker som jag inte gör ska ni nu få höra om: Jag söker inte för att finna, jag går inte för att komma fram och jag springer inte för att det är ont om tid.
En modernliberalistisk syn på ungdom och framgång håller på att bli min död. Eller ett uppvaknande. Är det dödfött eller nyvaket?
Ibland känner jag både hopp och förtvivlan. Vilket som bör fruktas mest är dock oklart.

Godkänner post-feminister att jag läser herrtidningar? För jag vill ha även deras totala uppmärksamhet när ett påstående, baserat på empiri, ska möta världen. Detta efter att läst en artikel i herrtidningen.

Efter att besökt Los Angeles, till skyarna upphöjda, lockelser anser jag att jag har blivit lurad av en magi som varit konstruerad. Aldrig har något så uppblåst varit så tomt. Jag vill inte ens säga att det var luft som mötte mig, utan ett vakuum. Ett vakuum som lovat så mycket, men som hållt mindre. Där och då, på den högsta toppen i den mest magiska staden belägen på stilla havets stränder, sköljer en hemlängtan över mig.

Hem är där man upplever sinnesro, inte där man blir lovad den.

En soon-to-be-dead defensive rookie.

Hoppas dom har den här sporten i U.S.A. också.

Jag är rädd för det.

Har egentligen inte mycket att säga.
-------------------------------------
Stöld i förort: Rån
Stöld i innerstad: Förskingring
-------------------------------------

Idag har jag kommit på en grym uppfinning, måste ringa rätt företag någon dag.
Dessutom har jag tagit de första kliven till att börja spela för telge Truckers alt. Northside Bulls. Sådeså.

KVITT.

Återstående tid av mitt liv som en funktion av tågets förväntade ankomsttid:

N(mt*dM) - Y = X

N = 75 (förväntad livslängd)

mt = 60*24 min (minuter per dygn)

dm = 30*12 (dygn per år)

Y = Tågets ankomsttid i minuter (I ovanstående exempel 5)

---------------------------------------------------------------

75 (1440*360) - Y = X

1440*360 = 518400

75 * 518400 = 38880000

38880000 - 5 = 38879995

38879995 - 10512000 (redan använd tid) = 28367995

X = 28367995

Svar har angetts i minuter.

---------------------------------------------------------------

Med mitt nya Madden NFL 2007 har jag få motiverande anledningar till att lämna tv-spelandet.

Idag var inget undantag.

Sedan lärde jag mig spela en låt som säger att allt har sin tid.

Och hon kunde inte annat än att hålla med.

Jag kunde hennes namn en gång i tiden. Hon som alltid gick på den sandade vägen i bitande kyla. Någon hade varit försynt och preparerat asfalten för hennes steg.
När hon tittade upp bildade alla flygplan mästerliga former på skyn, bara för att behaga hennes önskan om så.

------------------------------------------
En beskyddare av lagen fann sig vid ett tillfälle i trångmål med anseende på hans vapenbruk.
Han hade en dålig vana, närhelst han fann sig skickligt inringad valde han att låta stålet tala.
Som seden i ett civiliserat samhälle påbjuder, ställdes han inför frågan om varför han förde sig på detta sätt.

"- Ni har gett mig en pistol som jag vårdad som vore det mitt liv. Det är den blankaste och renaste pistolen i manna minne. Hur ska den någonsin kunna rädda ett rent liv, om den aldrig lämnar min höft?"
Repliken blev repet runt halsen vid soluppgång.
------------------------------------------

Vem säger att alla flygplansolyckor är olyckor?

När allt vill dig väl.

Jag försöker bygga slott med mina ord, med de högsta murar och djupaste vallgravar.
Tappra män skall dö vid dess försvar och stora män ska leda dess välgång.
Enorma arméer ska lämna sina älskade hemma och strida för dess förstörelse, och stora diktare ska beskriva händelseförloppen med ännu större ord.
De lärda ska tvista om hur något så magnifikt har någon gång kunnat resas, de olärda ska bara stå och förundras över dess mystiska skönhet.
Allt detta vill jag, men orden sviker mig. Såsom jag vore natten, och de det Goda.


Givetvis är allt detta bara ett raljerande över ambitioner jag aldrig någonsin haft.
Vad skulle jag med sådana slott till, jag har väldigt lite att försvara innanför murarna.
Vad vet jag om världens onda ting, om vilka som skulle kunna tänkas vilja se tornen brinna?

Ibland undrar jag om det inte är tillvarons storhet som gör mig så liten. En skådespelare med alldeles för stor kuliss, eller en smed med uppdragsgivare som ska försvara ideal så mycket ädlare än hans egna, känner nog igen sig.

Annat var det med mannen som satt på den sista parkbänken i staden han hade bott hela sitt liv, som låg vid världens ände.
Jag frågade om vad hans ögon må ha sett för ont i denna stad, där allting dött för länge sedan.
En plats där tiden en gång suttit på första bästa tåg därifrån.
Han frågade om det var rättvist att ha förlorat sin fru till en sjukdom han aldrig vetat om, och sina söner till ett krig han aldrig startat. Jag svarade kallt att livet är orättvist.

Han sa inget mer än de sista orden han yttrade innan han lämnade parken; "Livet må vara orättvist min son, men du är knappast den som ska föra vår talan, vi livets offer, i domstolen."

Vad han menade förstod jag verkligen inte, men bänken under mig kändes helt plötsligt mycket bekvämare.

Let's sit right here for half an hour.

Saknad finns över den plats du lämnade tom.
Jag tycker att du ska leta upp mig, jag har försökt hitta dig men du verkar ha mördat alla som vet var du tagit vägen.
Nu är saken så att vi inte ens kände varandra, hela drevet var på låtsas. Det kanske är därför det är omöjligt för mig att lista ut var fan du gömmer dig.

Fast du kanske inte ens gömmer dig, det kanske bara är så att vi inte gör saker som vi har gemensamt.
Som när du trodde att jag var bra, medan jag visste bättre.
Det konstigaste är att jag inte känner ånger, jag vill bara ha en chans att förklara mig.
Mitt tal skulle blåsa dig helt och hållet.

Tro inte att det bara var mitt fel, du hade så jävla bråttom. Medan jag studerade förorden, hade du hunnit kolla källorna. Medan jag lagade mitt segel, hade du begravt dina skatter. Du förstår nog vad jag vill säga med mina liknelser. Gör du inte det förstår jag dig.

Hursomhelst, du spöke av det förflutna, jag ber om ursäkt för mitt sätt. Jag brukar inte göra sådant.
Hade du inte spurtat hade du hunnit inse det, så att när jag gjorde som jag gjorde, skulle du bara lugnat ner mig och sagt att jag försöker vara någon jag inte kan vara.

Mer än så säger jag inte, du kommer nog inte läsa detta alls.
Risken finns att du gör det, vilket gör detta värt mödan.


Detta var vad jag ville säga till dig.

Puh, nu behöver jag inte vara rädd för att träffa dig någonstans.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------


Jaja, nu är det ute ur världen.

30 Seconds To Mars spelar som förband åt Linkin Park.

Blir ett fint kapitel i boken "Tillsynes smarta idéer och de ödesdigra följderna av dessa"



Jag har kommit över en LP-skiva med namnet "Break Machine".
Jag utgår ifrån att det är stereotyp 80-tals hiphop på den. Så fort jag har fixat min LP-spelare återkommer en rapport om den första breakdance-musiken som nådde de svenska folkhemmen för sisådär 25 år sedan.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vill även reda ut ett missförstånd som ger mig tankar om sprängmedel och folkmassor (hej, Odenberg*) varje gång jag tvingas bemöta den (vilket händer väldigt ofta, tyvärr);

Schizofreni är en allvarlig psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen. Typiska symtom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer.

Trots dess etymologi är schizofreni inte synonymt med dissociativ identitetsstörning.

(taget av Wikipedia)


Alltså, schizofreni har INGENTING med multipla personligheter att göra. Om du redan visste detta kommer du att hamna i paradiset, om du inte visste detta finns tid för bot och bättring då Gud har överseende med sådant ibland.
Visste du dock inte detta, har precis lärt dig det, men gör samma fel igen... då skall skärelden bli ditt straff.




* http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,973883,00.html

Att vara något att ha.

Jag använder tidsenheten "perioder" mest för att spara tid och ursäkter om varför jag är så ohyggligt lat med att skriva här. Den som vill och känner sig manad till så, får gärna också använda "perioder" som bestämd tidsenhet. Då jag anser att tid endast är en kraft som förhindrar allt från att hända på samma gång, en så kallad fördröjning av materias livslängd och universella status, så är det upp till var och en att bestämma hur stort tidsperspektiv det får ta upp.

Nåväl, till sakens kärna:

Periodens Livet, universum och allting:


Det är först när man inser att man blivit den man ville bli en gång i tiden, som man inte har bråttom med livet.
Då gör det inget att man får vänta på saker och ting ibland, det hör till det man skapat för sig själv.


Periodens musikaliska rendez-vous:

The Weepies och Ane Brun (jaja, jag vet, ooold news. fuck you.)


Periodens Coup D'etat:

När så isen, som så kompakt bäddar in Albysjön i dess djupa sömn, någon gång lossnar kanske någon vänlig själ på kommunalkontoret (två variabler som inte är sannolika med tanke på att bryggan faktiskt togs bort) bestämmer sig för att välsigna oss med en ny brygga. Amen.


Periodens Hype:

Mitt nästa inlägg.

Ice T, urkoranen för ÄKTA gnagster hiphop, har ett band som heter "Body count".
Dom spelar hardcore. Ice T spelar alltså hardcore. Smaka på den.

Youtubea dom och bli... förvånad?

Lösningen till frågan i förra inlägget som ingen läste:
Det finns bara ett ställe på Jorden där man titta åt söder var man än tittar, och detta ställe är Nordpolen.
Med vetskapen om att isbjörnar endast finns på Nordpolen kan vi dra slutsatsen av att det måste varit en vit björn.

I den staden föddes jag och blev hela tre år. Det är en trevlig stad, om jag ska vara ärlig. Någon gång ska jag åka tillbaka har jag tänkt, själv alltså. Mest för att se vad det hela handlar om.

Inte för att jag någonsin skulle kalla det hem.

Nog finns det tid ännu.

Så som en annan som anser sig befinna sig i gott sällskap, endast på grund av den antiheroiska stämning som uppstår, söker jag mig till funderingar som inte alls betyder något för någon.

Men ack så roligt det är ändå, att förbluffas över vilka intellektuella faux-pas man lider av.
Därför har jag, förtrogen seden som jag är, denna gång vänt en virtuel blick åt erat håll.

Jag hoppas att ni gäckas och att den mentala tankevirvel som sätter igång bär er till vansinnets brant, där ni utan tvekan tar ett steg mot vad ni anser vara friheten från meningslösheten som allt detta innebär.

Håll tillgodo!

Någon väljer att bygga ett hus och bygger således ihop fyra väggar med varandra.
Alla väggar har ett fönster, och vilket fönster man än tittar ut ur, så pekar det mot söder.
Utanför fönstret lunkar en björn förbi, vad har den för färg?

Blir det helvetet för det?

Jag har alltid haft en hemlig, smått pervers, kärlek gentemot svensk punk. Jag har dock haft svårt att hitta pärlorna bland skiten. För var så säkra, skiten är överväldigande.

Ett band som nämnts hit och dit är Asta Kask, ett fenomen jag har hållt på avstånd främst p.g.a. den utsmyckning anhängare till detta band väljer som vardagsutstyrsel. Att lyssna på samma band som en person som valt att skriva "du är en spya" på sin jacka, har icke lockat mig sådär vidare mycket.

Efter att jag nu lyssnat på deras senaste skiva "En för alla, ingen för någon" (tack internet), måste jag medge att dessa prickar i samhällets periferi faktiskt är ena riktiga konnosörer bland svensk punk.

Asta Kask är bra, riktigt bra.

Favoritspåren är "Vill inte vara med" och "Européer", även om det mesta flyter ihop till en enda lång jävla låt där början och slut är i tvåtakt, och det enda man lyckas urskönja ur allt är en begynnande tinnitus och en ännu hårdare knuten näve i fickan.

Vore jag demonstrant och Asta Kask ett skyltfönster, skulle jag kasta åtta stenar av mina tio mot det, de kvarvarande två stenarna skulle jag låtit vara främst p.g.a. att vissa spår når den hissnande längden av 22:59 min(sic!). Den människa som orkar med 22:59 min av samma ackord och "skönsång" (läs: inte alls skönsång) är antingen döv eller har sådana ambitioner.

Sådeså.

Tehe.

Någon dag skall jag åka och köpa utsmyckning till min piñata. Var fan finns sånt?

For the good in all.

Jag tänkte att en ny hjälte behövdes.

Hexic på XBOX 360 är old school-glädje när den är som bäst. Survival mode är mitt hem.

_____________________________________________________________

O Lord my Father, I shall go forth into life, be Thou near me. With You in spirit I shall seek what is handed to me. Help me prevail over the loud screaming of my foes, trying to put me out alone.

With You in heart I shall never fall with fear. Help me drown out their cries of my demise with the shrieks of they own wounded hearts. Help me smite those, who in their evil state of mind, try to stand in my way of glory and honor. Help me turn their smiles into bloody cries, which will drive them insane and out of sense. In moment of need, help me dogde their futile attempts to bring me of faith and see my head hang from a noose.

Be Thou near me, my heavenly saviour. O Lord My Father, the protector of the purehearted and the One who gives refuge to the veracious. Be by my side Faithful, for sakes of Love, of Life and of all that is Good in Your divine creation.

I ask this of you, Father, to let me be Valiant in heart, as you intended it.

Forever I shall never doubt in my faith to Thy, Amen.

Hon står på asfaltsväg, privatägd.

Caliban, Bleeding Through, All Shall Perish och I Killed the Prom Queen Klubben 22/03 - 07

Bloc Party Cirkus 01/05 - 07

The Shins - Wincing the night away 23/01 - 07

Och så Bob Dylan någon gång också.

The view är inte helt illa de heller, dom är från Skottland. Eeeverybody loves Skottland.

Ibland går det långt.

Ibland inser man betydelsen av att söka sitt inre. Idag var en dag då jag fann mitt. Jag vill varken mörda robotar i Lost Planet eller ta hand om onda terrorister, som av någon outgrundlig anledning tagit sig an Las vegas (Jihad, någon?), i Rainbow Six.

Jag vill bara ta hand mina piñatas och odla min trädgård. Det är allt jag vill, allt jag önskar och det är det fjärde tillägget i min heliga treenighet.

Med det faktum att vi lever i en materialistisk värld etsat i mitten, erinrar jag mig en tid då jag hade möjligheten att köpa detta spel. Dock lever vi ständigt med tidens sätt att virvla runt våra liv och spela på alla vårat ödets piano, den allra grannaste symfonin av händelser som utspelar sig likt toner i en konserthall som njuter av musiken som smeker dess väggar.

Dessa händelser, som om de fastnade på duk skulle få den mest estetiske finsmakaren att be trohetsbekännelsen, har lett till att jag... inte har råd.

Men snart, mina vänner, ska jag sälla mig till den skara som valde bort livets förlustigheter och valde att.. så ett frö. Hur jag ska styra mitt ödets kos på dessa avskärmade vägar för att slutligen kunna ropa Eureka, har det inte än idag kommit mig att fundera över. En sak kan jag vara säker på dock; om det finns någon rättvisa i denna värld, låt gå den rättvisa som ofta tilltalas som "poetisk rättvisa", så ska även jag snart betala den tribut till mina förfäder som brukade den marken som jag idag bär min stolthet på.

Odla din trädgård, min vän, och du skall aldrig gå hungrig på lycka.

Hör man röster är man sjuk.

Hör man Gud är man frälst.

Lost Planet eller Rainbow Six: Las vegas?

Bloc Party- A Weekend In The City 02/06-07

Bright eyes - Four Winds 03/06-07

Inte ens den mest kverulanta kan missa det kosmiska sambandet.

Help.

Ibland känns det som att han drunkar.

Han vet dock inte i vad.

I wished I had the time to hurry.

Reading this blog is like giving money to a homeless person, watching him spend it on alcohol, and just think that he had something important to celebrate.

=)