Jag kunde hennes namn en gång i tiden. Hon som alltid gick på den sandade vägen i bitande kyla. Någon hade varit försynt och preparerat asfalten för hennes steg.
När hon tittade upp bildade alla flygplan mästerliga former på skyn, bara för att behaga hennes önskan om så.

------------------------------------------
En beskyddare av lagen fann sig vid ett tillfälle i trångmål med anseende på hans vapenbruk.
Han hade en dålig vana, närhelst han fann sig skickligt inringad valde han att låta stålet tala.
Som seden i ett civiliserat samhälle påbjuder, ställdes han inför frågan om varför han förde sig på detta sätt.

"- Ni har gett mig en pistol som jag vårdad som vore det mitt liv. Det är den blankaste och renaste pistolen i manna minne. Hur ska den någonsin kunna rädda ett rent liv, om den aldrig lämnar min höft?"
Repliken blev repet runt halsen vid soluppgång.
------------------------------------------

Vem säger att alla flygplansolyckor är olyckor?

När allt vill dig väl.

Jag försöker bygga slott med mina ord, med de högsta murar och djupaste vallgravar.
Tappra män skall dö vid dess försvar och stora män ska leda dess välgång.
Enorma arméer ska lämna sina älskade hemma och strida för dess förstörelse, och stora diktare ska beskriva händelseförloppen med ännu större ord.
De lärda ska tvista om hur något så magnifikt har någon gång kunnat resas, de olärda ska bara stå och förundras över dess mystiska skönhet.
Allt detta vill jag, men orden sviker mig. Såsom jag vore natten, och de det Goda.


Givetvis är allt detta bara ett raljerande över ambitioner jag aldrig någonsin haft.
Vad skulle jag med sådana slott till, jag har väldigt lite att försvara innanför murarna.
Vad vet jag om världens onda ting, om vilka som skulle kunna tänkas vilja se tornen brinna?

Ibland undrar jag om det inte är tillvarons storhet som gör mig så liten. En skådespelare med alldeles för stor kuliss, eller en smed med uppdragsgivare som ska försvara ideal så mycket ädlare än hans egna, känner nog igen sig.

Annat var det med mannen som satt på den sista parkbänken i staden han hade bott hela sitt liv, som låg vid världens ände.
Jag frågade om vad hans ögon må ha sett för ont i denna stad, där allting dött för länge sedan.
En plats där tiden en gång suttit på första bästa tåg därifrån.
Han frågade om det var rättvist att ha förlorat sin fru till en sjukdom han aldrig vetat om, och sina söner till ett krig han aldrig startat. Jag svarade kallt att livet är orättvist.

Han sa inget mer än de sista orden han yttrade innan han lämnade parken; "Livet må vara orättvist min son, men du är knappast den som ska föra vår talan, vi livets offer, i domstolen."

Vad han menade förstod jag verkligen inte, men bänken under mig kändes helt plötsligt mycket bekvämare.

Let's sit right here for half an hour.

Saknad finns över den plats du lämnade tom.
Jag tycker att du ska leta upp mig, jag har försökt hitta dig men du verkar ha mördat alla som vet var du tagit vägen.
Nu är saken så att vi inte ens kände varandra, hela drevet var på låtsas. Det kanske är därför det är omöjligt för mig att lista ut var fan du gömmer dig.

Fast du kanske inte ens gömmer dig, det kanske bara är så att vi inte gör saker som vi har gemensamt.
Som när du trodde att jag var bra, medan jag visste bättre.
Det konstigaste är att jag inte känner ånger, jag vill bara ha en chans att förklara mig.
Mitt tal skulle blåsa dig helt och hållet.

Tro inte att det bara var mitt fel, du hade så jävla bråttom. Medan jag studerade förorden, hade du hunnit kolla källorna. Medan jag lagade mitt segel, hade du begravt dina skatter. Du förstår nog vad jag vill säga med mina liknelser. Gör du inte det förstår jag dig.

Hursomhelst, du spöke av det förflutna, jag ber om ursäkt för mitt sätt. Jag brukar inte göra sådant.
Hade du inte spurtat hade du hunnit inse det, så att när jag gjorde som jag gjorde, skulle du bara lugnat ner mig och sagt att jag försöker vara någon jag inte kan vara.

Mer än så säger jag inte, du kommer nog inte läsa detta alls.
Risken finns att du gör det, vilket gör detta värt mödan.


Detta var vad jag ville säga till dig.

Puh, nu behöver jag inte vara rädd för att träffa dig någonstans.


-----------------------------------------------------------------------------------------------------


Jaja, nu är det ute ur världen.

30 Seconds To Mars spelar som förband åt Linkin Park.

Blir ett fint kapitel i boken "Tillsynes smarta idéer och de ödesdigra följderna av dessa"



Jag har kommit över en LP-skiva med namnet "Break Machine".
Jag utgår ifrån att det är stereotyp 80-tals hiphop på den. Så fort jag har fixat min LP-spelare återkommer en rapport om den första breakdance-musiken som nådde de svenska folkhemmen för sisådär 25 år sedan.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Jag vill även reda ut ett missförstånd som ger mig tankar om sprängmedel och folkmassor (hej, Odenberg*) varje gång jag tvingas bemöta den (vilket händer väldigt ofta, tyvärr);

Schizofreni är en allvarlig psykisk sjukdom som utmärks av varaktiga defekter i perceptionen eller verklighetsuppfattningen. Typiska symtom hos en person som lider av obehandlad schizofreni är gravt desorganiserat tänkande, vanföreställningar och hallucinationer.

Trots dess etymologi är schizofreni inte synonymt med dissociativ identitetsstörning.

(taget av Wikipedia)


Alltså, schizofreni har INGENTING med multipla personligheter att göra. Om du redan visste detta kommer du att hamna i paradiset, om du inte visste detta finns tid för bot och bättring då Gud har överseende med sådant ibland.
Visste du dock inte detta, har precis lärt dig det, men gör samma fel igen... då skall skärelden bli ditt straff.




* http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,973883,00.html