Kung av landet, till häst!

"Säg mig, min levnadslust, min anledning till livet, mitt hjärtas värmesång, min vinters midnattssol, vad önskar du här i livet? Yttra en svagaste önskan och jag skall bränna marken om du inte är nöjd."

"Jag vill få saker här i vår tid, solen skall hålla mig varm, regnet skall vattna min tro. Det enda jag riktigt önskar är dig vid min sida.
Skulle det bli fred på denna jord, skall jag vara den enda soldaten om du icke är nära. Skulle alla eldar slockna i vår tideräkning, skall varenda rike bli till aska om du icke är nära.
Du är vad jag önskar av detta liv, du och döden med dig."


------------------------------------------------------------------



En man hälsade på sin vän, paraplymakare på heltid.
Till sin förvåning såg han sin vän i yttersta sorg. Vännens ord vägde tungt och syret i luften verkade honom oberörd.
"Vadan denna sorgestund, min käre vän? Vad bekymrar dig?

"Har du icke hört, min gode kamrat? Solen vann sitt tusenåra-krig, aldrig mer skall det regna för oss. Vad skall jag nu ta mig till?"

"Tillverka brunnar, svarade kamraten. Ty revolutionen låter sig aldrig väntas på"

Hela min tillvaro handlar om hur mycket jag vill ha dig mer än du vill ha mig och meningslösheten i detsamma.

För att hittas

Ibland önskar jag att jorden var platt så att du, i ditt letande, skulle finna världens ände och återvända till mig.

Inför snön.

Till och med Guldlock hittar rätt till slut. Med sådana förhoppningar vistas vi, hon och jag. Med sådana böner till Gudar som precis hittats, men som alltid funnits.
Annat som alltid funnits är hon.

Vi brukar diskutera slutet, slutet på allt ont och allt gott. När det är särskilt kallt, när värmen rymmer, när känslor bryter igenom en barrikad av avslagenhet i ett land som bara inneburit smärta, avslöjar hennes röst mer än beräknat.

Ord slår mot en tunn luft, ord som förklarar en längtan mot slutet, en befrielse från nuet.
Förr vågade inte känslor ta sig nära henne, ett krig hon alltid vann.
Nuet innebär förluster, en bruten front, en arme utplånad. Hon har förlorat påstår hon.

Av alla de ting som för ett ögonblick verkar vettiga, vågar jag bara påstå en uppfattning vara sann;

Aldrig behöver hon egentligen min ammunition, aldrig skall jag vara sen med att erbjuda den.

Angående Dresden

Klä er vackert flickor, för pojkar ser dom också.
Bete er pojkar, akta flickors känslor.
Med drömmar i högsta hugg och nöjen som sköldar
ropar de slagorden;

Vi ska alla dö den romantiska döden.

Inglasade fyrkanter, byggda av onda herrar.
Ångest som försvinner vid lunchtid och tidig fredag.
Medan ljuset verkar, finns de i mörkret, medan tiden tickar, kämpar de emot
Innerst inne ekar orden;

Vi ska alla dö den korporativa döden.

Med en fru från katalog och gräs av plast,
med förslutningsbar lunch och konserverad kärlek.
Ibland en blick åt det som skulle varit, alltid ett uppvaknande om det som blev.
Nu inser han;

Vi ska alla dö den drömlösa döden.

Nu har vi brutit oss loss, du och jag. Synat bluffen, med för dåliga kort.
Poesi och fina ord är bra tidsfördriv, inget rår på oss ändå.
Varken snyft eller gråt, ändå är vi sorgsna.
Inga skratt eller leende, trots att du är min lycka.

Vi ska dö den tystaste döden.

Jag välkomnar dig till landet där idéer spricker i sömmarna, helt uppfyllda av försiktighetsåtgärder.
--------------------------------

Det har gått många år och dagar sedan senast hon såg gränsens karga uppsyn. Ett grått landskap som separerar drömmar från verklighetens intetsägande. En postering står tom, hon funderar på om soldaten begett sig hemåt för att ingen gick förbi här längre, eller för att vägarna och träden varnat honom. Varnat honom för tystnaden och ödsligheten.
En soldat som lämnat gränsen åt sitt öde, ett dåligt tecken.


Jag vet vad du bär på, käreste, jag vet hur det tynger. Jag har arbetat ett liv för att du ska få uppleva väder, slitit en evighet för att du ska få räkna tid. När ditt hjärta slog sina dunkla och sorgna slag, ett hjärta som tidigt fick känna saker ingen ska behöva känna, såg du inte mina misslyckanden. Att blunda är alltid enklast, jag vet. Själv har jag varit blind ett liv.

Jag har hört att det finns en postering som varje kväll skriker ut sin sorg över sin förlorade soldat. Kanske ska jag ge mig av mot dess sällskap och kanske denna gång, kan jag täcka väggarna med glädje och skyarna med sol, för Gudarna ska veta att jag är trött på regn. Vad är dessutom en gräns utan en vakt, vem är jag att förneka landet den stoltheten?



Farväl säkerhet, goddag välsignelse.

Herren, ge mig ett tecken.

Jag är sjuk. Frossa som övergick till feber och allmän trötthet. En vanlig bondförkylning hoppas jag, så att jag kan återgå till livet snarast möjligt.
Men nu var det inte det jag skulle diskutera, utan något helt annat. När jag blir såhär dålig, blir jag religiös. Märkligt, jag vet, men så är fallet. Jag har flera teorier om hur detta kan komma sig.

1. Vid förkylning blir man kanske lite mer inom sig själv, man vill veta hur man mår helt enkelt. Denna eftertanke, som tillfälligt haltar vardagens snabba kickar, leder till en lägntan om en mer långvarig kick. Om inte religion är en fantastiskt långvarig kick, vet jag inte vad som är det. Förkylning provocerar en till att fundera på både det ena och det andra, samt att bli livrädd.
Det är inte kul att bli sjuk, man har ingen egentlig kontroll på situationen. Då är Gud en mäktig allierad som tar en genom sjukdomens biologiska fars.

2. Feberhallucinationer. Ibland kan ens drömmar, vid feber, verka mycket livliga och vivida.
Kanske håller detta i sig vid vaket tillstånd, och leder till en och annan förvirring gentemot vad som är verkligt och inte.
Har man då Gud i bakhuvudet som en figur man inte riktigt bestämt sig för, var man vill ha honom; i drömmarnas förtrollade hjärncentrum eller i verklighetens kalla och ödsliga, av det sunda förnuftet skapade, hjärncentrum kan det lätt bli fel.

3. Religionen ligger någonstans djupt rotad i mig. En förkylning är ett utmärkt tillfälle till att komma med sådana här utsvängningar utan att tas på alltför stort allvar. Något som icke är att förakta.


Dessa är som sagt bara teorier. Hade jag inte nöjt mig med ytliga och icke intellektuella tankebanor för tillfället, hade jag kanske kunnat reflektera ännu mer och djupare i något som kan verka totalt ointressant och banalt för en eventuell läsare.



I testify that there is no god but God, and I testify that Muhammad is the messenger of God (Allah).

Our father which art in heaven, hollowed be thy name. Thy kingdom come, thy will be done, in earth as it is in Heaven.