Jag välkomnar dig till landet där idéer spricker i sömmarna, helt uppfyllda av försiktighetsåtgärder.
--------------------------------

Det har gått många år och dagar sedan senast hon såg gränsens karga uppsyn. Ett grått landskap som separerar drömmar från verklighetens intetsägande. En postering står tom, hon funderar på om soldaten begett sig hemåt för att ingen gick förbi här längre, eller för att vägarna och träden varnat honom. Varnat honom för tystnaden och ödsligheten.
En soldat som lämnat gränsen åt sitt öde, ett dåligt tecken.


Jag vet vad du bär på, käreste, jag vet hur det tynger. Jag har arbetat ett liv för att du ska få uppleva väder, slitit en evighet för att du ska få räkna tid. När ditt hjärta slog sina dunkla och sorgna slag, ett hjärta som tidigt fick känna saker ingen ska behöva känna, såg du inte mina misslyckanden. Att blunda är alltid enklast, jag vet. Själv har jag varit blind ett liv.

Jag har hört att det finns en postering som varje kväll skriker ut sin sorg över sin förlorade soldat. Kanske ska jag ge mig av mot dess sällskap och kanske denna gång, kan jag täcka väggarna med glädje och skyarna med sol, för Gudarna ska veta att jag är trött på regn. Vad är dessutom en gräns utan en vakt, vem är jag att förneka landet den stoltheten?



Farväl säkerhet, goddag välsignelse.

Herren, ge mig ett tecken.

Jag är sjuk. Frossa som övergick till feber och allmän trötthet. En vanlig bondförkylning hoppas jag, så att jag kan återgå till livet snarast möjligt.
Men nu var det inte det jag skulle diskutera, utan något helt annat. När jag blir såhär dålig, blir jag religiös. Märkligt, jag vet, men så är fallet. Jag har flera teorier om hur detta kan komma sig.

1. Vid förkylning blir man kanske lite mer inom sig själv, man vill veta hur man mår helt enkelt. Denna eftertanke, som tillfälligt haltar vardagens snabba kickar, leder till en lägntan om en mer långvarig kick. Om inte religion är en fantastiskt långvarig kick, vet jag inte vad som är det. Förkylning provocerar en till att fundera på både det ena och det andra, samt att bli livrädd.
Det är inte kul att bli sjuk, man har ingen egentlig kontroll på situationen. Då är Gud en mäktig allierad som tar en genom sjukdomens biologiska fars.

2. Feberhallucinationer. Ibland kan ens drömmar, vid feber, verka mycket livliga och vivida.
Kanske håller detta i sig vid vaket tillstånd, och leder till en och annan förvirring gentemot vad som är verkligt och inte.
Har man då Gud i bakhuvudet som en figur man inte riktigt bestämt sig för, var man vill ha honom; i drömmarnas förtrollade hjärncentrum eller i verklighetens kalla och ödsliga, av det sunda förnuftet skapade, hjärncentrum kan det lätt bli fel.

3. Religionen ligger någonstans djupt rotad i mig. En förkylning är ett utmärkt tillfälle till att komma med sådana här utsvängningar utan att tas på alltför stort allvar. Något som icke är att förakta.


Dessa är som sagt bara teorier. Hade jag inte nöjt mig med ytliga och icke intellektuella tankebanor för tillfället, hade jag kanske kunnat reflektera ännu mer och djupare i något som kan verka totalt ointressant och banalt för en eventuell läsare.



I testify that there is no god but God, and I testify that Muhammad is the messenger of God (Allah).

Our father which art in heaven, hollowed be thy name. Thy kingdom come, thy will be done, in earth as it is in Heaven.

I'm miserable up here without you.

Jag är här inte för att du ska läsa, utan för att jag ska skriva. Behandla därför texten som sådan, act accordingly helt enkelt.

Flera saker som jag inte gör ska ni nu få höra om: Jag söker inte för att finna, jag går inte för att komma fram och jag springer inte för att det är ont om tid.
En modernliberalistisk syn på ungdom och framgång håller på att bli min död. Eller ett uppvaknande. Är det dödfött eller nyvaket?
Ibland känner jag både hopp och förtvivlan. Vilket som bör fruktas mest är dock oklart.

Godkänner post-feminister att jag läser herrtidningar? För jag vill ha även deras totala uppmärksamhet när ett påstående, baserat på empiri, ska möta världen. Detta efter att läst en artikel i herrtidningen.

Efter att besökt Los Angeles, till skyarna upphöjda, lockelser anser jag att jag har blivit lurad av en magi som varit konstruerad. Aldrig har något så uppblåst varit så tomt. Jag vill inte ens säga att det var luft som mötte mig, utan ett vakuum. Ett vakuum som lovat så mycket, men som hållt mindre. Där och då, på den högsta toppen i den mest magiska staden belägen på stilla havets stränder, sköljer en hemlängtan över mig.

Hem är där man upplever sinnesro, inte där man blir lovad den.