När allt vill dig väl.

Jag försöker bygga slott med mina ord, med de högsta murar och djupaste vallgravar.
Tappra män skall dö vid dess försvar och stora män ska leda dess välgång.
Enorma arméer ska lämna sina älskade hemma och strida för dess förstörelse, och stora diktare ska beskriva händelseförloppen med ännu större ord.
De lärda ska tvista om hur något så magnifikt har någon gång kunnat resas, de olärda ska bara stå och förundras över dess mystiska skönhet.
Allt detta vill jag, men orden sviker mig. Såsom jag vore natten, och de det Goda.


Givetvis är allt detta bara ett raljerande över ambitioner jag aldrig någonsin haft.
Vad skulle jag med sådana slott till, jag har väldigt lite att försvara innanför murarna.
Vad vet jag om världens onda ting, om vilka som skulle kunna tänkas vilja se tornen brinna?

Ibland undrar jag om det inte är tillvarons storhet som gör mig så liten. En skådespelare med alldeles för stor kuliss, eller en smed med uppdragsgivare som ska försvara ideal så mycket ädlare än hans egna, känner nog igen sig.

Annat var det med mannen som satt på den sista parkbänken i staden han hade bott hela sitt liv, som låg vid världens ände.
Jag frågade om vad hans ögon må ha sett för ont i denna stad, där allting dött för länge sedan.
En plats där tiden en gång suttit på första bästa tåg därifrån.
Han frågade om det var rättvist att ha förlorat sin fru till en sjukdom han aldrig vetat om, och sina söner till ett krig han aldrig startat. Jag svarade kallt att livet är orättvist.

Han sa inget mer än de sista orden han yttrade innan han lämnade parken; "Livet må vara orättvist min son, men du är knappast den som ska föra vår talan, vi livets offer, i domstolen."

Vad han menade förstod jag verkligen inte, men bänken under mig kändes helt plötsligt mycket bekvämare.