Ibland går det långt.

Ibland inser man betydelsen av att söka sitt inre. Idag var en dag då jag fann mitt. Jag vill varken mörda robotar i Lost Planet eller ta hand om onda terrorister, som av någon outgrundlig anledning tagit sig an Las vegas (Jihad, någon?), i Rainbow Six.

Jag vill bara ta hand mina piñatas och odla min trädgård. Det är allt jag vill, allt jag önskar och det är det fjärde tillägget i min heliga treenighet.

Med det faktum att vi lever i en materialistisk värld etsat i mitten, erinrar jag mig en tid då jag hade möjligheten att köpa detta spel. Dock lever vi ständigt med tidens sätt att virvla runt våra liv och spela på alla vårat ödets piano, den allra grannaste symfonin av händelser som utspelar sig likt toner i en konserthall som njuter av musiken som smeker dess väggar.

Dessa händelser, som om de fastnade på duk skulle få den mest estetiske finsmakaren att be trohetsbekännelsen, har lett till att jag... inte har råd.

Men snart, mina vänner, ska jag sälla mig till den skara som valde bort livets förlustigheter och valde att.. så ett frö. Hur jag ska styra mitt ödets kos på dessa avskärmade vägar för att slutligen kunna ropa Eureka, har det inte än idag kommit mig att fundera över. En sak kan jag vara säker på dock; om det finns någon rättvisa i denna värld, låt gå den rättvisa som ofta tilltalas som "poetisk rättvisa", så ska även jag snart betala den tribut till mina förfäder som brukade den marken som jag idag bär min stolthet på.

Odla din trädgård, min vän, och du skall aldrig gå hungrig på lycka.