Blir det helvetet för det?

Jag har alltid haft en hemlig, smått pervers, kärlek gentemot svensk punk. Jag har dock haft svårt att hitta pärlorna bland skiten. För var så säkra, skiten är överväldigande.

Ett band som nämnts hit och dit är Asta Kask, ett fenomen jag har hållt på avstånd främst p.g.a. den utsmyckning anhängare till detta band väljer som vardagsutstyrsel. Att lyssna på samma band som en person som valt att skriva "du är en spya" på sin jacka, har icke lockat mig sådär vidare mycket.

Efter att jag nu lyssnat på deras senaste skiva "En för alla, ingen för någon" (tack internet), måste jag medge att dessa prickar i samhällets periferi faktiskt är ena riktiga konnosörer bland svensk punk.

Asta Kask är bra, riktigt bra.

Favoritspåren är "Vill inte vara med" och "Européer", även om det mesta flyter ihop till en enda lång jävla låt där början och slut är i tvåtakt, och det enda man lyckas urskönja ur allt är en begynnande tinnitus och en ännu hårdare knuten näve i fickan.

Vore jag demonstrant och Asta Kask ett skyltfönster, skulle jag kasta åtta stenar av mina tio mot det, de kvarvarande två stenarna skulle jag låtit vara främst p.g.a. att vissa spår når den hissnande längden av 22:59 min(sic!). Den människa som orkar med 22:59 min av samma ackord och "skönsång" (läs: inte alls skönsång) är antingen döv eller har sådana ambitioner.

Sådeså.